Du andades djupt och lugnt när jag var inne hos dig nyss, Frank. Luftrören låter riktigt bra igen. Du störs inte längre av att jag smyger in och tittar till dig innan jag går och lägger mig. Men jag vågar inte klappa dig på kinden. Jag vågar inte böja mig ner och lukta dig i nacken.
Men det gör inget, för jag är så glad att du andas. Att du lever. Mamma älskar dig, du fina, underbara barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar