I måndags blev du sex veckor, älskade Frank. I sex underbara veckor har vi fått ha dig i vår närhet och lärt känna dig. Du är en fantastisk liten kille! Full av vilja och energi. Du skriker ilsket när du vill äta och lika mycket energi lägger du på att titta dig uppmärksamt omkring. "Frank är nyfiken", säger Siri, och det stämmer.
I går gav du mamma ett svarsleende för första gången. Flera gånger tidigare har vi fått se dig le, men detta var första gången du tittade på mig och log tillbaka.
I dag använde vi den sista blöjan av storlek 1. Mammas stora, lilla kille.
onsdag 28 december 2011
torsdag 22 december 2011
onsdag 14 december 2011
Så annorlunda
I dag är mamma och pappa helt slutkörda, Frank. I dag går hjärnan lite långsammare och behovet av att hålla dig nära är större. I dag kan mamma inte sätta ord på alla känslor.
Vid kvart över åtta gick vi upp i morse, du och jag, Frank. Du var hungrig och mamma skyndade lite med att byta din blöja och tvätta av dig, som jag gör varje morgon. Vi gick till köket och satte oss vid bordet för att äta frukost med dina systrar och din pappa.
Efter frukost låg du kvar i min famn och var vaken. Vi tittade på varann och dina systrar klappade på dig. Sen la jag ner dig i babysittern och hjälpte till att klä på dina systrar för de skulle åka till öppna förskolan tillsammans med pappa. Både Siri och Nora satt bredvid dig och klappade på dig, pappa gav dig en puss innan de åkte.
Men.
Kanske hade denna morgon varit så annorlunda.
Till alla dina syskon och till dig har vi andningslarm. Det är en platta som ligger under madrassen och är kopplad till en dosa som blinkar grönt när du andas och tjuter högt ifall du skulle sluta. Eller om vi glömmer stänga av larmet innan vi lyfter upp dig ur sängen.
Kanske hade mamma vaknat någon gång i natt och tyckt att det var länge sen du åt. Kanske hade mamma vaknat av att brösten spände. Kanske hade mamma då känt på din kind och kanske hade den varit kall.
Kanske hade du dött i natt Frank. Om inte andningslarmet hade tjutit och mamma och pappa snabbt tagit upp dig kanske du inte hade andats mer. Alls. Någonsin.
Vid kvart över åtta gick vi upp i morse, du och jag, Frank. Du var hungrig och mamma skyndade lite med att byta din blöja och tvätta av dig, som jag gör varje morgon. Vi gick till köket och satte oss vid bordet för att äta frukost med dina systrar och din pappa.
Efter frukost låg du kvar i min famn och var vaken. Vi tittade på varann och dina systrar klappade på dig. Sen la jag ner dig i babysittern och hjälpte till att klä på dina systrar för de skulle åka till öppna förskolan tillsammans med pappa. Både Siri och Nora satt bredvid dig och klappade på dig, pappa gav dig en puss innan de åkte.
Men.
Kanske hade denna morgon varit så annorlunda.
Till alla dina syskon och till dig har vi andningslarm. Det är en platta som ligger under madrassen och är kopplad till en dosa som blinkar grönt när du andas och tjuter högt ifall du skulle sluta. Eller om vi glömmer stänga av larmet innan vi lyfter upp dig ur sängen.
Kanske hade mamma vaknat någon gång i natt och tyckt att det var länge sen du åt. Kanske hade mamma vaknat av att brösten spände. Kanske hade mamma då känt på din kind och kanske hade den varit kall.
Kanske hade du dött i natt Frank. Om inte andningslarmet hade tjutit och mamma och pappa snabbt tagit upp dig kanske du inte hade andats mer. Alls. Någonsin.
tisdag 13 december 2011
Fyra veckor, två veckor, tre veckor och en månad
Du ligger bredvid mig och andas lugnt. Mamma klappar dig på kinden ibland och din värme fyller mig med liv. Du betyder allt, Frank. Du är meningen med livet.
I går blev du fyra veckor gammal. Vi har fått ha dig i fyra veckor, fått lukta på dig, smeka dig, sjunga för dig och vara nära dig. Du utvecklas varje dag, du blir allt mer stadig och allt mer vaken. Fortfarande sover du såklart mest, men när du är vaken charmar du oss med dina stora vackra ögon. Du är otroligt lik din bror, men när mamma och pappa tittar på kort från när dina systrar var alldeles nya är det svårt att se vem som är vem av er fyra.
I dag är det två veckor sedan du blev av med sonden. Och du klarar dig galant utan den! I torsdags vägde vi dig och på en vecka hade du gått upp 410 gram och vuxit 2 cm. Du fyller ut storlek 50!
I lördags är det tre veckor sedan vi kom hem från sjukhuset, och på sätt och vis är det sen den dagen det räknas att du kom. Vi hör inte hemma på sjukhus, Frank. Vi hör hemma hemma såklart! Mamma är jätteglad och tacksam för att vi fick vara på sjukhuset och att du kollades upp ordentligt. Mamma är imponerad av den fina personalen, hur väl de tog hand om dig. Och eftersom du mår så bra är mamma så otroligt glad att vi fick åka hem så pass fort!
I morgon är det en månad sen du skrikandes lades på mammas bröst och sen låg känguru med pappa på sjukhuset. Det är en månad sedan jag fick hålla din späda lilla kropp i min famn och ge dig mat från en kopp. Det känns länge sen nu, och mycket har ju hänt under tiden. Det är så fascinerande att se hur självklar plats du har i vår familj även för dina systrar. Det är ingen avundsjuka, ingen ilska. Bara nyfikenhet och kärlek. De vill hålla dig, klappa på dig och pussa dig.
Nils, Siri, Nora och Frank. Tillsammans är vi världens bästa familj!
I går blev du fyra veckor gammal. Vi har fått ha dig i fyra veckor, fått lukta på dig, smeka dig, sjunga för dig och vara nära dig. Du utvecklas varje dag, du blir allt mer stadig och allt mer vaken. Fortfarande sover du såklart mest, men när du är vaken charmar du oss med dina stora vackra ögon. Du är otroligt lik din bror, men när mamma och pappa tittar på kort från när dina systrar var alldeles nya är det svårt att se vem som är vem av er fyra.
I dag är det två veckor sedan du blev av med sonden. Och du klarar dig galant utan den! I torsdags vägde vi dig och på en vecka hade du gått upp 410 gram och vuxit 2 cm. Du fyller ut storlek 50!
I lördags är det tre veckor sedan vi kom hem från sjukhuset, och på sätt och vis är det sen den dagen det räknas att du kom. Vi hör inte hemma på sjukhus, Frank. Vi hör hemma hemma såklart! Mamma är jätteglad och tacksam för att vi fick vara på sjukhuset och att du kollades upp ordentligt. Mamma är imponerad av den fina personalen, hur väl de tog hand om dig. Och eftersom du mår så bra är mamma så otroligt glad att vi fick åka hem så pass fort!
I morgon är det en månad sen du skrikandes lades på mammas bröst och sen låg känguru med pappa på sjukhuset. Det är en månad sedan jag fick hålla din späda lilla kropp i min famn och ge dig mat från en kopp. Det känns länge sen nu, och mycket har ju hänt under tiden. Det är så fascinerande att se hur självklar plats du har i vår familj även för dina systrar. Det är ingen avundsjuka, ingen ilska. Bara nyfikenhet och kärlek. De vill hålla dig, klappa på dig och pussa dig.
Nils, Siri, Nora och Frank. Tillsammans är vi världens bästa familj!
torsdag 1 december 2011
Glädje!
I måndags när vi var på sjukhuset och vägde dig hade du äntligen gått upp bra i vikt. Så i tisdags sondade vi dig för sista gången och i dag blev vi utskrivna från neo-hemvård!
Du äter så duktigt! Och du är pigg och vaken en stund på förmiddagen och en stund på eftermiddagen och kvällen. Du är med och säger godnatt till dina storasystrar vid klockan sju och vid halv nio är det dags för dig att gå och lägga dig. Du sover så sött i din säng och skriker högt och tydligt när det är dags att äta.
Eftersom du inte har sond längre, behöver du heller inte ha vantar. Så du håller med din lilla hand i mammas tröja eller i mammas hand när du äter. Mamma njuter så mycket av att få vara hemma med dig hos dina systrar och din pappa. Och det märks att även du njuter! Just nu ligger du i Siris famn och sover sött efter lunchen.
Livet blir inte bättre än så här, Frank!
Du äter så duktigt! Och du är pigg och vaken en stund på förmiddagen och en stund på eftermiddagen och kvällen. Du är med och säger godnatt till dina storasystrar vid klockan sju och vid halv nio är det dags för dig att gå och lägga dig. Du sover så sött i din säng och skriker högt och tydligt när det är dags att äta.
Eftersom du inte har sond längre, behöver du heller inte ha vantar. Så du håller med din lilla hand i mammas tröja eller i mammas hand när du äter. Mamma njuter så mycket av att få vara hemma med dig hos dina systrar och din pappa. Och det märks att även du njuter! Just nu ligger du i Siris famn och sover sött efter lunchen.
Livet blir inte bättre än så här, Frank!
onsdag 30 november 2011
lördag 26 november 2011
En vecka i dag
Den 14 november föddes du, älskade Frank! Du har en storebror som heter Nils, en storasyster som heter Siri och en storasyster som heter Nora. Redan innan värkarna kom igång hade du en självklar plats i vår familj.
Du kom lite tidigt - i vecka 35 - och därför blev du inskriven på neonatal-iva. Mamma och pappa visste om det, personalen berättade det redan när vi kom till förlossningen. Tyvärr hade inte Anette möjlighet att vara med vid din födelse, men det gick ju bra ändå! Mamma hade bestämt sig för att föda utan bedövning denna gång, och det gick bra. Jag klämde ut dig utan krystvärkar, för jag ville så gärna se att du mådde bra utanför magen också, såsom jag visste att du gjorde i magen. Så på måndagen den 14 november klockan 12.36, kom du ut. Du mådde bra och skrek en massa, du var redan då världens vackraste lillebror!
Nu ligger du bredvid mig, du hickar och tittar dig nyfiket omkring med dina pigga, gröna ögon. Du har strumpor på dina små händer för att du inte ska dra ur din sond, och dina kläder är alldeles för stora.
I sex dagar låg du på sjukhus, Frank, och mamma lämnade aldrig din sida. I sex dagar fick pappa vara hemma med dina storasystrar och komma varje dag och hälsa på. I sex dagar var allt fokus på att du skulle gå upp i vikt och att mammas mjölk skulle rinna till. Mamma visste att mjölken skulle komma omkring dag fyra, för det har den gjort de andra gångerna. Och mycket riktigt kom den din första torsdag i livet! Strax därefter fick vi åka hem. HEM! Och i dag är det en vecka sedan. För en vecka sedan började livet tillsammans på riktigt! Det är njutbart, Frank! Livet med dig är perfekt. Mamma älskar dig!
Du kom lite tidigt - i vecka 35 - och därför blev du inskriven på neonatal-iva. Mamma och pappa visste om det, personalen berättade det redan när vi kom till förlossningen. Tyvärr hade inte Anette möjlighet att vara med vid din födelse, men det gick ju bra ändå! Mamma hade bestämt sig för att föda utan bedövning denna gång, och det gick bra. Jag klämde ut dig utan krystvärkar, för jag ville så gärna se att du mådde bra utanför magen också, såsom jag visste att du gjorde i magen. Så på måndagen den 14 november klockan 12.36, kom du ut. Du mådde bra och skrek en massa, du var redan då världens vackraste lillebror!
Nu ligger du bredvid mig, du hickar och tittar dig nyfiket omkring med dina pigga, gröna ögon. Du har strumpor på dina små händer för att du inte ska dra ur din sond, och dina kläder är alldeles för stora.
I sex dagar låg du på sjukhus, Frank, och mamma lämnade aldrig din sida. I sex dagar fick pappa vara hemma med dina storasystrar och komma varje dag och hälsa på. I sex dagar var allt fokus på att du skulle gå upp i vikt och att mammas mjölk skulle rinna till. Mamma visste att mjölken skulle komma omkring dag fyra, för det har den gjort de andra gångerna. Och mycket riktigt kom den din första torsdag i livet! Strax därefter fick vi åka hem. HEM! Och i dag är det en vecka sedan. För en vecka sedan började livet tillsammans på riktigt! Det är njutbart, Frank! Livet med dig är perfekt. Mamma älskar dig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)