Premiär och avslut

I måndags blev du sex veckor, älskade Frank. I sex underbara veckor har vi fått ha dig i vår närhet och lärt känna dig. Du är en fantastisk liten kille! Full av vilja och energi. Du skriker ilsket när du vill äta och lika mycket energi lägger du på att titta dig uppmärksamt omkring. "Frank är nyfiken", säger Siri, och det stämmer.

I går gav du mamma ett svarsleende för första gången. Flera gånger tidigare har vi fått se dig le, men detta var första gången du tittade på mig och log tillbaka.

I dag använde vi den sista blöjan av storlek 1. Mammas stora, lilla kille.

Mamma älskar

Mamma luktar ditt kräks, Frank. Och vet du?! Mamma älskar det!

Så annorlunda

I dag är mamma och pappa helt slutkörda, Frank. I dag går hjärnan lite långsammare och behovet av att hålla dig nära är större. I dag kan mamma inte sätta ord på alla känslor.

Vid kvart över åtta gick vi upp i morse, du och jag, Frank. Du var hungrig och mamma skyndade lite med att byta din blöja och tvätta av dig, som jag gör varje morgon. Vi gick till köket och satte oss vid bordet för att äta frukost med dina systrar och din pappa.

Efter frukost låg du kvar i min famn och var vaken. Vi tittade på varann och dina systrar klappade på dig. Sen la jag ner dig i babysittern och hjälpte till att klä på dina systrar för de skulle åka till öppna förskolan tillsammans med pappa. Både Siri och Nora satt bredvid dig och klappade på dig, pappa gav dig en puss innan de åkte.

Men.

Kanske hade denna morgon varit så annorlunda.

Till alla dina syskon och till dig har vi andningslarm. Det är en platta som ligger under madrassen och är kopplad till en dosa som blinkar grönt när du andas och tjuter högt ifall du skulle sluta. Eller om vi glömmer stänga av larmet innan vi lyfter upp dig ur sängen.

Kanske hade mamma vaknat någon gång i natt och tyckt att det var länge sen du åt. Kanske hade mamma vaknat av att brösten spände. Kanske hade mamma då känt på din kind och kanske hade den varit kall.

Kanske hade du dött i natt Frank. Om inte andningslarmet hade tjutit och mamma och pappa snabbt tagit upp dig kanske du inte hade andats mer. Alls. Någonsin.

Fyra veckor, två veckor, tre veckor och en månad

Du ligger bredvid mig och andas lugnt. Mamma klappar dig på kinden ibland och din värme fyller mig med liv. Du betyder allt, Frank. Du är meningen med livet.

I går blev du fyra veckor gammal. Vi har fått ha dig i fyra veckor, fått lukta på dig, smeka dig, sjunga för dig och vara nära dig. Du utvecklas varje dag, du blir allt mer stadig och allt mer vaken. Fortfarande sover du såklart mest, men när du är vaken charmar du oss med dina stora vackra ögon. Du är otroligt lik din bror, men när mamma och pappa tittar på kort från när dina systrar var alldeles nya är det svårt att se vem som är vem av er fyra.

I dag är det två veckor sedan du blev av med sonden. Och du klarar dig galant utan den! I torsdags vägde vi dig och på en vecka hade du gått upp 410 gram och vuxit 2 cm. Du fyller ut storlek 50!

I lördags är det tre veckor sedan vi kom hem från sjukhuset, och på sätt och vis är det sen den dagen det räknas att du kom. Vi hör inte hemma på sjukhus, Frank. Vi hör hemma hemma såklart! Mamma är jätteglad och tacksam för att vi fick vara på sjukhuset och att du kollades upp ordentligt. Mamma är imponerad av den fina personalen, hur väl de tog hand om dig. Och eftersom du mår så bra är mamma så otroligt glad att vi fick åka hem så pass fort!

I morgon är det en månad sen du skrikandes lades på mammas bröst och sen låg känguru med pappa på sjukhuset. Det är en månad sedan jag fick hålla din späda lilla kropp i min famn och ge dig mat från en kopp. Det känns länge sen nu, och mycket har ju hänt under tiden. Det är så fascinerande att se hur självklar plats du har i vår familj även för dina systrar. Det är ingen avundsjuka, ingen ilska. Bara nyfikenhet och kärlek. De vill hålla dig, klappa på dig och pussa dig.

Nils, Siri, Nora och Frank. Tillsammans är vi världens bästa familj!

Glädje!

I måndags när vi var på sjukhuset och vägde dig hade du äntligen gått upp bra i vikt. Så i tisdags sondade vi dig för sista gången och i dag blev vi utskrivna från neo-hemvård!

Du äter så duktigt! Och du är pigg och vaken en stund på förmiddagen och en stund på eftermiddagen och kvällen. Du är med och säger godnatt till dina storasystrar vid klockan sju och vid halv nio är det dags för dig att gå och lägga dig. Du sover så sött i din säng och skriker högt och tydligt när det är dags att äta.

Eftersom du inte har sond längre, behöver du heller inte ha vantar. Så du håller med din lilla hand i mammas tröja eller i mammas hand när du äter. Mamma njuter så mycket av att få vara hemma med dig hos dina systrar och din pappa. Och det märks att även du njuter! Just nu ligger du i Siris famn och sover sött efter lunchen.

Livet blir inte bättre än så här, Frank!