Så annorlunda

I dag är mamma och pappa helt slutkörda, Frank. I dag går hjärnan lite långsammare och behovet av att hålla dig nära är större. I dag kan mamma inte sätta ord på alla känslor.

Vid kvart över åtta gick vi upp i morse, du och jag, Frank. Du var hungrig och mamma skyndade lite med att byta din blöja och tvätta av dig, som jag gör varje morgon. Vi gick till köket och satte oss vid bordet för att äta frukost med dina systrar och din pappa.

Efter frukost låg du kvar i min famn och var vaken. Vi tittade på varann och dina systrar klappade på dig. Sen la jag ner dig i babysittern och hjälpte till att klä på dina systrar för de skulle åka till öppna förskolan tillsammans med pappa. Både Siri och Nora satt bredvid dig och klappade på dig, pappa gav dig en puss innan de åkte.

Men.

Kanske hade denna morgon varit så annorlunda.

Till alla dina syskon och till dig har vi andningslarm. Det är en platta som ligger under madrassen och är kopplad till en dosa som blinkar grönt när du andas och tjuter högt ifall du skulle sluta. Eller om vi glömmer stänga av larmet innan vi lyfter upp dig ur sängen.

Kanske hade mamma vaknat någon gång i natt och tyckt att det var länge sen du åt. Kanske hade mamma vaknat av att brösten spände. Kanske hade mamma då känt på din kind och kanske hade den varit kall.

Kanske hade du dött i natt Frank. Om inte andningslarmet hade tjutit och mamma och pappa snabbt tagit upp dig kanske du inte hade andats mer. Alls. Någonsin.