Mod

Jag kände mig modig den där dagen, Frank. Jag kände förtroende och stolthet.

När mamma blev gravid efter att din storebror dött var det jobbigt såklart. Samtidigt som det var lyckligt var det otroligt oroligt. Mamma och pappa blev erbjudna extra hjälp och stöd under graviditeten, och vi tackade ja till en del, och nej till annat. Vi tackade till exempel nej till att gå på specialmödravården, för vi ville att det ändå skulle vara så "normalt" som möjligt.

Vi tackade ja till att få komma till avdelningen för klinisk fysiologi för att göra extra ultraljud på Siris hjärta då hon låg i magen. Även när vi väntade Nora fick vi den möjligheten, vilket vi också tackade ja till.

Nils hjärta var väldigt trasigt. Flickornas hjärtan är i toppskick. Så när du låg i magen och vi träffade en väldigt duktig ultraljudsläkare som, liksom vi, tydligt såg ett friskt litet hjärta picka på dig kändes det som att det räckte så. Jag kände mig modig den där dagen. Jag kände förtroende för läkaren och jag kände mig stolt för att jag vågade vara "normal".

Jag ångrar inte vårt beslut, Frank. Jag känner fortfarande förtroende för läkaren. OM det över huvud taget är något fel på ditt hjärta så hade det kanske ändå inte gått att upptäcka då, när du låg i magen. OM det är något fel på ditt hjärta, behöver det inte ens vara allvarligt. Blåsljud behöver ju inte betyda något alls egentligen.

Mamma vet att det är så, men mamma känner sig inte lika modig nu, Frank. Mamma känner sig liten, ensam och rädd. Mamma saknar Nils. Mamma älskar dig.